Passhandläggning
På mitt jobb är jag passhandläggare, jag utfärdar alltså pass och ID-kort till folk. De kommer till polisstationen, där jag sitter och tar emot personuppgifter, knäpper kort o.s.v. Rätt skönt jobb, jag trivs där. Att möta alla slags olika människor man kan tänka sig är givande, som ändå är så lika om man tänker efter. Ibland ser man mönster i hur de beteer sig, ja det är svårt att förklara men kul är det i alla fall. Fotot man tar där verkar inte kunna bli bra, det skulle vara enstaka fall möjligtvis, som faktiskt blir okej. Måste vara nåt fel på maskinerna, haha. Förutom det är det till största del att vara trevlig och lyckas handska med kunderna som är det som gäller. De griniga kan vara riktigt roliga faktiskt, det blir liksom en utmaning att vända deras ilska till något positivt.
De flesta av mina arbetskamrater är "yngre", alltså runt 20-27 nånting. Några är förstås äldre. Så det är roligt att för en gång skull kunna umgås med såna som är lite mer i min egen ålder på jobbet. De äldre orkar väl inte med alla människor som kommer stressade och klagandes över att de ska åka utomlands på söndag och bara MÅSTE ha sitt pass tills dess. (Som då troligen är en omöjlighet eftersom det tar fem arbetsdagar att få ett pass från det att man ansöker).
Sammanfattningsvis så är det trots allt väldigt skönt med ett sånt jobb, det passar mig utmärkt, jag behöver inte koncentrera mig på annat än det jag har att göra där, och att snacka skit med dem andra på rasterna förstås.
En kille som jobbar där, Jakob, skojar och åker runt på sin snurrstol på hjul fram och tillbaka och kommer med roliga skämt och kommentarer om dagarna. Himla härlig grabb. Jobbar gör han förstås oxå, nåt annat får ni inte tro ;) OCH (med stora bokstäver) dricker mängder med Coca Cola. Ett under att han inte ser annorlunda ut, hehe.
I mitt förra inlägg skrev jag om min bror, som är sjuk. Troligen är det på väg att bli bra nu, han är pigg och glad. Jag håller alla tummar och hoppas att vi ska få veta att det är helt lugnt så fort som möjligt. Det har vart två obeskrivligt hemska veckor i och med detta, så det är helt fantastiskt att det nog kommer bli bra snart.
Jag vill tacka släkt och vänner som stöttat i det här, det är enormt viktigt för oss. TACK,
På midsommar tog jag det lugnt, skulle åkt till sommarstugan, men så blev inte fallet med tanke på operationen som blev av ganska hastigt. Men vi hade mysigt ändå med en del av släkten då vi åt middag tillsammans och spelade spel m.m.
Efter det åkte jag med Sofia Thörn till Bälinge på fest, där jag ganska snabbt började med att klättra upp på en soffa för att ta mig fram till min stol längst in vid bordet, som i sin tur ledde till att jag trampade på en klängväxt som flög ner över mig från en hylla, och jord och vatten spreds över både dynor och mig själv. Japp! Där fick man stämpel från första stund, och allas blickar så fort jag reste mig. Haha. Det roliga var att jag inte var i närheten av påverkad av någon dricka då, så jag får nog finna mig i att vara en olycksfågel. Men jag är glad ändå :)
Vilket lag ska vi nu heja på i EM?! Finns ju inga vettiga kvar...
Vissa saker som skrivs kan tas med en nypa salt. I ena stunden är en sak väldigt angelägen och viktig, och i nästa ser det helt annorluna ut. Men det gäller självklart inte bara sånt man skriver utan saker över lag.
Nu ska jag och hälsa på Sudden, ska bli trevligt med en pratstund innan jag åker vidare mot Stockholm.
De flesta av mina arbetskamrater är "yngre", alltså runt 20-27 nånting. Några är förstås äldre. Så det är roligt att för en gång skull kunna umgås med såna som är lite mer i min egen ålder på jobbet. De äldre orkar väl inte med alla människor som kommer stressade och klagandes över att de ska åka utomlands på söndag och bara MÅSTE ha sitt pass tills dess. (Som då troligen är en omöjlighet eftersom det tar fem arbetsdagar att få ett pass från det att man ansöker).
Sammanfattningsvis så är det trots allt väldigt skönt med ett sånt jobb, det passar mig utmärkt, jag behöver inte koncentrera mig på annat än det jag har att göra där, och att snacka skit med dem andra på rasterna förstås.
En kille som jobbar där, Jakob, skojar och åker runt på sin snurrstol på hjul fram och tillbaka och kommer med roliga skämt och kommentarer om dagarna. Himla härlig grabb. Jobbar gör han förstås oxå, nåt annat får ni inte tro ;) OCH (med stora bokstäver) dricker mängder med Coca Cola. Ett under att han inte ser annorlunda ut, hehe.
I mitt förra inlägg skrev jag om min bror, som är sjuk. Troligen är det på väg att bli bra nu, han är pigg och glad. Jag håller alla tummar och hoppas att vi ska få veta att det är helt lugnt så fort som möjligt. Det har vart två obeskrivligt hemska veckor i och med detta, så det är helt fantastiskt att det nog kommer bli bra snart.
Jag vill tacka släkt och vänner som stöttat i det här, det är enormt viktigt för oss. TACK,
På midsommar tog jag det lugnt, skulle åkt till sommarstugan, men så blev inte fallet med tanke på operationen som blev av ganska hastigt. Men vi hade mysigt ändå med en del av släkten då vi åt middag tillsammans och spelade spel m.m.
Efter det åkte jag med Sofia Thörn till Bälinge på fest, där jag ganska snabbt började med att klättra upp på en soffa för att ta mig fram till min stol längst in vid bordet, som i sin tur ledde till att jag trampade på en klängväxt som flög ner över mig från en hylla, och jord och vatten spreds över både dynor och mig själv. Japp! Där fick man stämpel från första stund, och allas blickar så fort jag reste mig. Haha. Det roliga var att jag inte var i närheten av påverkad av någon dricka då, så jag får nog finna mig i att vara en olycksfågel. Men jag är glad ändå :)
Vilket lag ska vi nu heja på i EM?! Finns ju inga vettiga kvar...
Vissa saker som skrivs kan tas med en nypa salt. I ena stunden är en sak väldigt angelägen och viktig, och i nästa ser det helt annorluna ut. Men det gäller självklart inte bara sånt man skriver utan saker över lag.
Nu ska jag och hälsa på Sudden, ska bli trevligt med en pratstund innan jag åker vidare mot Stockholm.
Jag vill ju bara att allt ska vara bra
Och plötsligt vändes allt upp och ner.
Jag sa åt dig att välja och du valde. Rätt eller fel, ja det kan man fråga sig. Det är bara du som vet. Att det skulle bli så här är tråkigt, men frågan är om det kunde lösas på något annat sätt. Nu har vi sagt hej då och jag hoppas att den värsta biten är över. Jag har annat att tänka på, och det är ingen idé att gråta över spilld mjölk, eller hur? Det hade kunnat vart annorlunda, men så är inte fallet. Jag sa åt dig att komma om du har något vettigt att säga, vad det nu skulle vara. Så antagligen förblir det så här. Det är väldigt svårt och jobbigt för mig att ta det här beslutet med tanke på det andra som just drabbat oss. Jag behövde dig, men kan klara mig ändå. Nu vet jag att det inte är värt det i alla fall. Vad är vänskap? Vad är kärlek? Jag vet inte längre. För att inte tala om falskhet. Nej, nu skiter jag i det där och försöker fokuser på det som är bra. Du ska inte behöva ha nån verkan i detta längre om du inte vill. Du ä en av dem viktigaste jag har, det är så sorgligt att inte kunna utnyttja det till fullo. Du finns i mina tankar, jag glömmer dig aldrig. Tack för det vi haft.
För ca en halv vecka sen fick min familj ett chockbesked, ett sådant som man alltid tänkt att "det där händer inte oss, det är för andra". En sån sak som man inte vill acceptera, som man inte förstår och som är helt sjukt overklig. Jag hoppas så mycket på att det ändå inte är så, att de sett fel. Att allt blir bra och att det ordnar sig. Men det är klart att det gör, något annat finns inte. Jag skulle inte klara det. Vi kan bar vänta och se vad som händer, det kommer bli en lång sommar av prövninar och väntan, tårar och skratt.
Jag kommer alltid att finnas vid din sida vad som än händer, jag älskar dig så otroligt mycket och du står mig så nära. Så nära att jag inte skulle klara mig utan dig, bandet vi har är oersättligt. Jag vet att det kommer ordna sig, det kommer bara ta lite tid. Du är och förblir den bästa! Vi har massor av underbara minnen tillsammans, och jag vet att det kommer bli många fler.
Jag älskar dig, din Caroline
Jag sa åt dig att välja och du valde. Rätt eller fel, ja det kan man fråga sig. Det är bara du som vet. Att det skulle bli så här är tråkigt, men frågan är om det kunde lösas på något annat sätt. Nu har vi sagt hej då och jag hoppas att den värsta biten är över. Jag har annat att tänka på, och det är ingen idé att gråta över spilld mjölk, eller hur? Det hade kunnat vart annorlunda, men så är inte fallet. Jag sa åt dig att komma om du har något vettigt att säga, vad det nu skulle vara. Så antagligen förblir det så här. Det är väldigt svårt och jobbigt för mig att ta det här beslutet med tanke på det andra som just drabbat oss. Jag behövde dig, men kan klara mig ändå. Nu vet jag att det inte är värt det i alla fall. Vad är vänskap? Vad är kärlek? Jag vet inte längre. För att inte tala om falskhet. Nej, nu skiter jag i det där och försöker fokuser på det som är bra. Du ska inte behöva ha nån verkan i detta längre om du inte vill. Du ä en av dem viktigaste jag har, det är så sorgligt att inte kunna utnyttja det till fullo. Du finns i mina tankar, jag glömmer dig aldrig. Tack för det vi haft.
För ca en halv vecka sen fick min familj ett chockbesked, ett sådant som man alltid tänkt att "det där händer inte oss, det är för andra". En sån sak som man inte vill acceptera, som man inte förstår och som är helt sjukt overklig. Jag hoppas så mycket på att det ändå inte är så, att de sett fel. Att allt blir bra och att det ordnar sig. Men det är klart att det gör, något annat finns inte. Jag skulle inte klara det. Vi kan bar vänta och se vad som händer, det kommer bli en lång sommar av prövninar och väntan, tårar och skratt.
Jag kommer alltid att finnas vid din sida vad som än händer, jag älskar dig så otroligt mycket och du står mig så nära. Så nära att jag inte skulle klara mig utan dig, bandet vi har är oersättligt. Jag vet att det kommer ordna sig, det kommer bara ta lite tid. Du är och förblir den bästa! Vi har massor av underbara minnen tillsammans, och jag vet att det kommer bli många fler.
Jag älskar dig, din Caroline
